.

'Shoot all the Bluejays you want, if you can hit 'em, but remember it's a sin to kill a Mockingbird.' A lawyer's advice to his children as he defends the real mockingbird of Harper Lee's classic novel - a black man charged with the rape of a white girl. Through the young eyes of Scout and Jem Finch, Harper Lee explores with exuberant humour the irrationality of adult attitudes to race and class in the Deep South of the thirties. The conscience of a town steeped in prejudice, violence and hypocrisy is pricked by the stamina of one man's struggle for justice. But the weight of history will only tolerate so much...

ξ

Jag läste ut denna bok för typ 2-3 veckor sen. Skrev ju i inlägget när jag berättade att jag köpt denna bok att jag velat läsa boken länge eftersom att det är en tidlös klassiker, men även för att jag hört att denna bok är riktigt bra, Och det är den också. Den har blivit en av mina favoritböcker. Det är intressant att se hur USA på 1930 talet var i södern, där rasismen fortfarande var en stor del av samhället. Jag tycker att Harper Lee fångar den aspekten riktigt bra på det sättet hon skriver. Jag blev riktigt upprörd flera gånger under bokens gång för hur karaktärerna i boken beskrevs med så mycket hat gentemot sina medmänniskor. Jag kan inte förstå hur någon kan hata en ras såpass mycket att den personen gör vad som helst för att se dem lida. Lee lyckas även ta fram ett barns oskuldfullhet i boken. Hon visar hur ett barn som inte har upplevt så mycket än i sitt liv kan ha mer respekt och förståelse för andra än vad vuxna har. Och då har vuxna ändå levt mer och upplevt detta hatet till en större del och borde inse och förstå att hat inte leder någon stans. Om man bara kan acceptera folk för den de är så skulle vi komme så mycket längre här i livet, och det gäller även i dagens samhälle. För rasisms och fördomar förekommer även idag och jag förstår det inte, har aldrig gjort det och tror nog aldrig att jag kommer att göra det.